He's only trying to help!
Elvis/Allen play Sweden, July 23 '07
-
bambooneedle
- Posts: 4533
- Joined: Tue Jun 03, 2003 4:02 pm
- Location: a few thousand miles south east of Zanzibar
From listserv -
list of songs they played incomplete, and not in order
Dalhalla, 23 July:
Wonder Woman
(I Don't Want To Go To) Chelsea
A Certain Girl
Tears, Tears And More Tears
Freedom For The Stalion
Get Out Of My Life, Woman
On Your Way Down
International Echo
Fortune Teller
Poisoned Rose
Monkey To Man
Big Chief Medley
Ascention Day
Nearer To You
Clown Strike
The River In Reverse
Who's Gonna Help Brother Get Further?
Deep Dark Truthful Mirror
Yes We Can Can
Clubland
Pump It Up
Watching The Detectives
Brickyard Blues
I Can't Stand Up For Falling Down
High Fidelity
Bedlam
Sharpest Thorn
Greatest Love (yeah, we got this!!!)
Slippin' And Slidin'
Alison
list of songs they played incomplete, and not in order
Dalhalla, 23 July:
Wonder Woman
(I Don't Want To Go To) Chelsea
A Certain Girl
Tears, Tears And More Tears
Freedom For The Stalion
Get Out Of My Life, Woman
On Your Way Down
International Echo
Fortune Teller
Poisoned Rose
Monkey To Man
Big Chief Medley
Ascention Day
Nearer To You
Clown Strike
The River In Reverse
Who's Gonna Help Brother Get Further?
Deep Dark Truthful Mirror
Yes We Can Can
Clubland
Pump It Up
Watching The Detectives
Brickyard Blues
I Can't Stand Up For Falling Down
High Fidelity
Bedlam
Sharpest Thorn
Greatest Love (yeah, we got this!!!)
Slippin' And Slidin'
Alison
Everything Hakan Steen writes in his review in yesterday’s Aftonbladet (linked above) is true. It was a fantastic night, with the weather as the only minus.
My comments:
The sound was fantastic, the best I’ve ever experienced with Elvis together with a band. Very clear and perfect volume (as if you put on your home stereo very loud – and add a little more). The band was really tight and looked as if they had lots of fun. And Elvis’s voice was terrific!
The surrounding environment (see it on http://www.dalhalla.se) was breathtaking. The walk down to the bottom of the mine took some minutes, and helped building high expectations for the night. The place itself is situated 3 – 4 hours by car from Stockholm (and 6 hours from my home town Jonkoping), so it’s really at the countryside.
Two minutes before the concert was to start, a light raining began. So we all put on our rainclothes. Elvis commented that we looked like the world’s largest group of fishermen just stepping out from our boats – imagining each one with a barrel full of herrings!
For sale was: Black T-shirt with the RIR CD cover picture and the European tour schedule. A cool green T-shirt saying “WAKE ME UP Wake me up with a slap or a kissâ€
My comments:
The sound was fantastic, the best I’ve ever experienced with Elvis together with a band. Very clear and perfect volume (as if you put on your home stereo very loud – and add a little more). The band was really tight and looked as if they had lots of fun. And Elvis’s voice was terrific!
The surrounding environment (see it on http://www.dalhalla.se) was breathtaking. The walk down to the bottom of the mine took some minutes, and helped building high expectations for the night. The place itself is situated 3 – 4 hours by car from Stockholm (and 6 hours from my home town Jonkoping), so it’s really at the countryside.
Two minutes before the concert was to start, a light raining began. So we all put on our rainclothes. Elvis commented that we looked like the world’s largest group of fishermen just stepping out from our boats – imagining each one with a barrel full of herrings!
For sale was: Black T-shirt with the RIR CD cover picture and the European tour schedule. A cool green T-shirt saying “WAKE ME UP Wake me up with a slap or a kissâ€
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=673824
24 July '07
Elvis Costello och Allen Toussaint, Dalhalla, Rättvik
Elvis Costello och Allen Toussaints tillsammans i ett regnvått Dalhalla. Mötet är ingen dum idé - men trots allt blir det bäst när de båda musikerna håller sig till sin egen genre.
Det blir lätt lite ödsligt i Dalhalla. Sommarens program verkar i ännu större grad än tidigare sammansatt för att locka semestrande medelklass. Publiken ser mest ut att bestå av sommarfirande, välmående solbrända svenskar med pastellfärgade lammullströjor elegant slängda över axlarna. När regnet kommer plockar de fram sina färgglada regnställ.
Och även om det här samarbetet mellan Elvis Costello och den åldrade New Orleans-pianisten Allen Toussaint knappast hade Sveriges medelklass som främsta målgrupp passar det väl in i Dalhallas profil.
Elvis Costello har samarbetat med många sedan han upplöste The Attractions och gav sig ut på sin vindlande - och bitvis vingliga - resa mellan pop och konstmusik. Somliga samarbeten har varit lyckade och banbrytande men detta hör inte till dem. Utgångspunkten var New Orleans och konsekvenserna av orkanen "Katrina", det var den amerikanska regeringens undfallenhet att ingripa och hjälpa utsatta som förde Costello och Toussaint samman. En god sak alltså, och musikaliskt är det heller ingen dum idé. Men i verkligheten blev samarbetet ett möte på halva vägen, ett sökande efter minsta gemensamma nämnare.
Costello blir ingen soulgubbe bara för att han kompas av Toussaint och The Crescent City Horns, han blir en halvdan Van Morrison. Och Toussaint blir ingen popartist, han blir en kuriositet.
Toussaints och Costellos skiva "The river in reverse" blandar gammalt och gemensamt nyskrivet material. Under konserten fogas därtill en hel del Costelloklassiker in i repertoaren. Redan som andra lÃ¥t spelar de "(I dont want to go to) Chelsea". Musikerna är givetvis superkompetenta och blÃ¥sÂarrangemangen - som jag inledningsvis upplever som intressanta - övergÃ¥r snart till en funkig brötighet och som dessvärre dämpar svänget. Costellos gamla parhäst frÃ¥n The Attractions, Steve Nieve, stÃ¥r bakom en stack av orglar och burkar och gör oljud. Det funkar inte helt bra.
Sen är det det här med Dalhalla och den vattenfyllda vallgraven. Är man uppväxt med att höra musik på små spelställen utan kravallstaket blir avståndet till scenen närmast störande. Särskilt när arenan bara är fylld till en fjärdedel.
Om jag jämför med den helt förkrossande bra konserten Costello gjorde med The Imposters på Konserthuset för två år sedan är detta en blek och utslätad historia. Men det utsluter givetvis inte att det finns höjdpunkter. Flera ballader sticker ut och Costello lever verkligen upp som sångare i låtar som "Poisoned rose". Gunget och blåset i "Watching the detectives" är mycket snyggt. Toussaints piano är både egensinnigt och svängigt. Men talande nog låter det allra bäst när det låter som vanligt, inte när de gör krampaktiga försök att gifta samman Costellos 80-talspop med Toussaints New Orleans-stuk.
Po Tidholm
24 July '07
Elvis Costello och Allen Toussaint, Dalhalla, Rättvik
Elvis Costello och Allen Toussaints tillsammans i ett regnvått Dalhalla. Mötet är ingen dum idé - men trots allt blir det bäst när de båda musikerna håller sig till sin egen genre.
Det blir lätt lite ödsligt i Dalhalla. Sommarens program verkar i ännu större grad än tidigare sammansatt för att locka semestrande medelklass. Publiken ser mest ut att bestå av sommarfirande, välmående solbrända svenskar med pastellfärgade lammullströjor elegant slängda över axlarna. När regnet kommer plockar de fram sina färgglada regnställ.
Och även om det här samarbetet mellan Elvis Costello och den åldrade New Orleans-pianisten Allen Toussaint knappast hade Sveriges medelklass som främsta målgrupp passar det väl in i Dalhallas profil.
Elvis Costello har samarbetat med många sedan han upplöste The Attractions och gav sig ut på sin vindlande - och bitvis vingliga - resa mellan pop och konstmusik. Somliga samarbeten har varit lyckade och banbrytande men detta hör inte till dem. Utgångspunkten var New Orleans och konsekvenserna av orkanen "Katrina", det var den amerikanska regeringens undfallenhet att ingripa och hjälpa utsatta som förde Costello och Toussaint samman. En god sak alltså, och musikaliskt är det heller ingen dum idé. Men i verkligheten blev samarbetet ett möte på halva vägen, ett sökande efter minsta gemensamma nämnare.
Costello blir ingen soulgubbe bara för att han kompas av Toussaint och The Crescent City Horns, han blir en halvdan Van Morrison. Och Toussaint blir ingen popartist, han blir en kuriositet.
Toussaints och Costellos skiva "The river in reverse" blandar gammalt och gemensamt nyskrivet material. Under konserten fogas därtill en hel del Costelloklassiker in i repertoaren. Redan som andra lÃ¥t spelar de "(I dont want to go to) Chelsea". Musikerna är givetvis superkompetenta och blÃ¥sÂarrangemangen - som jag inledningsvis upplever som intressanta - övergÃ¥r snart till en funkig brötighet och som dessvärre dämpar svänget. Costellos gamla parhäst frÃ¥n The Attractions, Steve Nieve, stÃ¥r bakom en stack av orglar och burkar och gör oljud. Det funkar inte helt bra.
Sen är det det här med Dalhalla och den vattenfyllda vallgraven. Är man uppväxt med att höra musik på små spelställen utan kravallstaket blir avståndet till scenen närmast störande. Särskilt när arenan bara är fylld till en fjärdedel.
Om jag jämför med den helt förkrossande bra konserten Costello gjorde med The Imposters på Konserthuset för två år sedan är detta en blek och utslätad historia. Men det utsluter givetvis inte att det finns höjdpunkter. Flera ballader sticker ut och Costello lever verkligen upp som sångare i låtar som "Poisoned rose". Gunget och blåset i "Watching the detectives" är mycket snyggt. Toussaints piano är både egensinnigt och svängigt. Men talande nog låter det allra bäst när det låter som vanligt, inte när de gör krampaktiga försök att gifta samman Costellos 80-talspop med Toussaints New Orleans-stuk.
Po Tidholm
http://www.dalademokraten.se/Noje/2007/07/25/18974/
Elvis Costellos konsert inte storslagen nog för Dalhalla
Det spelas låt på låt. Alla låtarna är självkart väldigt bra, och musikerna är fantastiska. Det är sammanlagt nio män med musiken i blodet som visar upp sina talanger på scenen. Mellansnacket är charmigt och Costello vekar nöjd över att få uppträda på platsen som hans fru, som spelade här förra sommaren, lovordat. Det enda jag saknar är lite mera show. På en arena som Dalhalla känns det lite fattigt att bara stå rätt upp och ner och spela sina låtar tycker jag.
Det borde vara storslaget, och det blir det inte förrän i slutet på den här konserten. Det är en lång startsträcka. Publiken, de ca 1500 som visserligen uppskattar musiken väldigt väl, sitter och huttrar tack vare lite regn som faller. När den långdragna uppvärmningen väl är över så får publiken resa sig, svänga lite med höfterna och ge prov på vad akustiken ger när sången kommer från läktaren.
Elvis Costello och Allen Toussaint Band hade säkert gjort sig ännu bättre i en rökig källarkrog. Är det inte storslaget så kan det ju vara intimt istället.
SARAH NIKKANEN
Elvis Costellos konsert inte storslagen nog för Dalhalla
Det spelas låt på låt. Alla låtarna är självkart väldigt bra, och musikerna är fantastiska. Det är sammanlagt nio män med musiken i blodet som visar upp sina talanger på scenen. Mellansnacket är charmigt och Costello vekar nöjd över att få uppträda på platsen som hans fru, som spelade här förra sommaren, lovordat. Det enda jag saknar är lite mera show. På en arena som Dalhalla känns det lite fattigt att bara stå rätt upp och ner och spela sina låtar tycker jag.
Det borde vara storslaget, och det blir det inte förrän i slutet på den här konserten. Det är en lång startsträcka. Publiken, de ca 1500 som visserligen uppskattar musiken väldigt väl, sitter och huttrar tack vare lite regn som faller. När den långdragna uppvärmningen väl är över så får publiken resa sig, svänga lite med höfterna och ge prov på vad akustiken ger när sången kommer från läktaren.
Elvis Costello och Allen Toussaint Band hade säkert gjort sig ännu bättre i en rökig källarkrog. Är det inte storslaget så kan det ju vara intimt istället.
SARAH NIKKANEN
http://www.dalarnastidningar.se/noje/article215795.ece
Costello i Dalhalla - ingen publikhit
Elvis Costello sa i en intervju i DN häromdagen att han alltid varit framgångsrik, men aldrig gjort succé. Publikuppslutningen i Dalhalla i måndags visade att han hade alldeles rätt. Arenan var inte ens halvfull, vilket måste ses som ganska klent vid ett så celebert besök.
Elvis Costello kom tillsammans med pianisten och sångaren Allen Toussaint från New Orleans. De båda samarbetade en del på 80-talet och återupptog detta efter att orkanen Katrina slagit New Orleans i spillror. Resultatet blev plattan The river in reverse.
Inget som liknade Katrina kunde ses i Rättvik denna kväll. Bara ett lätt duggregn kom och gick under konserten.
För att vara en musikalisk kameleont så bjöd Costello på en ganska sammanhållen konsert, där majoriteten av materialet, nytt som gammalt, var klätt i en funkig soulskrud, ofta med arrangemang signerade Toussaint.
PÃ¥ gott och ont.
Oftast svängde bandet rejält, med blåsarna The Crescent City Horns som effektivt eldunderstöd, men stundtals så kändes det som om de stod still och stampade. Då blev det mest blek, halvseg soul av det hela, trots att Alain Toussaint både är en lysande sångare och grym pianist, med en varm röst och driv i fingrarna.
Man längtade helt enkelt efter ett rakt poparrangemang ibland.
Första set kändes också lite som en försiktig uppvärmning innan det avslutades i en exploderande och makalös version av den gamla Watching the detectives. Den sköna ska-känslan i den låten och det lysande blåsarrangemanget där The Crescent City Horns verkligen fick briljera, tog allt till svindlande höjder.
Den pekade framåt mot andra set, där det mesta lyfte betydligt. Till höjdpunkterna hörde en toksvängig Clubland, men framför alltimponerade de stort i balladerna - The Sharpest Thorn, On your way down och inte minst Ascension Day, som Toussaint fick inleda med ett snyggt och ekvilibristiskt pianosolo. Den gamla Poisoned rose framkallade välbehagsrysningar.
Elvis Costello slutade aldrig att prisa sin samarbetspartner och liksom de flesta förstagångsbesökare så kommenterade han också arenans storslagenhet.
- Min fru hade rätt!
Extranumret innehöll bland annat en redig boogie woogie där Toussaint gick lös på tangenterna - är det Dalhalla så är det.
Sammantaget var det bitvis en smula segt, bitvis lika skarpt som Costellos otroligt snygga guldboots.
Fakta:
Musik/Soulpop
Elvis Costello
Dalhalla, Rättvik, 23/7
Publik: 1 540 personer
Anders Gustafsson
Costello i Dalhalla - ingen publikhit
Elvis Costello sa i en intervju i DN häromdagen att han alltid varit framgångsrik, men aldrig gjort succé. Publikuppslutningen i Dalhalla i måndags visade att han hade alldeles rätt. Arenan var inte ens halvfull, vilket måste ses som ganska klent vid ett så celebert besök.
Elvis Costello kom tillsammans med pianisten och sångaren Allen Toussaint från New Orleans. De båda samarbetade en del på 80-talet och återupptog detta efter att orkanen Katrina slagit New Orleans i spillror. Resultatet blev plattan The river in reverse.
Inget som liknade Katrina kunde ses i Rättvik denna kväll. Bara ett lätt duggregn kom och gick under konserten.
För att vara en musikalisk kameleont så bjöd Costello på en ganska sammanhållen konsert, där majoriteten av materialet, nytt som gammalt, var klätt i en funkig soulskrud, ofta med arrangemang signerade Toussaint.
PÃ¥ gott och ont.
Oftast svängde bandet rejält, med blåsarna The Crescent City Horns som effektivt eldunderstöd, men stundtals så kändes det som om de stod still och stampade. Då blev det mest blek, halvseg soul av det hela, trots att Alain Toussaint både är en lysande sångare och grym pianist, med en varm röst och driv i fingrarna.
Man längtade helt enkelt efter ett rakt poparrangemang ibland.
Första set kändes också lite som en försiktig uppvärmning innan det avslutades i en exploderande och makalös version av den gamla Watching the detectives. Den sköna ska-känslan i den låten och det lysande blåsarrangemanget där The Crescent City Horns verkligen fick briljera, tog allt till svindlande höjder.
Den pekade framåt mot andra set, där det mesta lyfte betydligt. Till höjdpunkterna hörde en toksvängig Clubland, men framför alltimponerade de stort i balladerna - The Sharpest Thorn, On your way down och inte minst Ascension Day, som Toussaint fick inleda med ett snyggt och ekvilibristiskt pianosolo. Den gamla Poisoned rose framkallade välbehagsrysningar.
Elvis Costello slutade aldrig att prisa sin samarbetspartner och liksom de flesta förstagångsbesökare så kommenterade han också arenans storslagenhet.
- Min fru hade rätt!
Extranumret innehöll bland annat en redig boogie woogie där Toussaint gick lös på tangenterna - är det Dalhalla så är det.
Sammantaget var det bitvis en smula segt, bitvis lika skarpt som Costellos otroligt snygga guldboots.
Fakta:
Musik/Soulpop
Elvis Costello
Dalhalla, Rättvik, 23/7
Publik: 1 540 personer
Anders Gustafsson